9/2 - Brorsans sambo och yngsta dottern var hemma hos mig på fika. Alva är en livlig liten tjej, så man fick kuta runt en del. :)

När de åkt så tog jag en tupplur, och vid 16-tiden gick jag och min mor till Ica Kvantum i Ekholmen Centrum. Precis innan vi skulle gå till kassan stod jag och kollade på pasta........ plötsligt rinner det till i byxan. Jag inser snabbt att det inte är kiss. Det kommer mer varje gång jag rör mig. När jag ser min mor så vinkar jag till henne. Hur säger man en sån sak? Det låter ju så otroligt. "Vattnet har gått!" väser jag så att ingen ska höra. Hon trodde inte riktigt på mig, men jag var för orolig över att det skulle droppa på golvet och se ut som att jag kissat på mig för att bry mig. Vi gick snabbt till kassan, och där försökte jag pressa ihop benen och stå så stilla som jag kunde. Som tur är så hade jag svarta byxor som var instoppade i stövlarna, så det kom inte ut på golvet. Vinterkappan dolde resten. Efter att ha betalat skyndade vi oss ut där det var mörkt. Jag kunde slappna av lite och låta det rinna. Massor!

Så fort vi kom in genom dörren drog jag desperat av mig kläderna och då kunde min mor se att jag verkligen menade allvar och att det absolut inte var kiss. Jag fick ha dubbla goodnight-bindor som jag fick byta stup i kvarten. Jag ringde upp förlossningsrådgivningen och fick tid för kontroll 21:00. Min far lovade att skjutsa, men var ändå drygt 10 min sen. Inne på fl fick jag ge urinprov och ligga med ctg. Jag kände inte av några värkar och ctg:n visade att jag var i latensfas. Vi blev hemskickade med en tid bokad följande dag kl. 14:00.

Väl hemma var jag för uppspelt för att sova. Vi åt lite och kollade på tv, men sen lade sig min mor och jag gick in till mig. Låg och chattade med en kompis och kände ingenting. Sen började känna små lätta sammandragningar, vilka jag räknade bort, för det var nästan inte märkbart. Strax efter att kompisen loggat ur, ca 02:00 så kände jag av ordentliga värkar som tilltog i styrka. Vid 02:30 började jag klocka. 6 min emellan. Det gjorde ondare och ondare och jag vankade runt i lägenheten utan att hitta smärtlindring av något slag. Försökte väcka min mor, men hon verkade inte förstå allvaret och sov bara vidare. Jag väntade på att det skulle bli 3 min mellan värkarna, men hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Kollade på nätet; behöver det verkligen vara 3 min emellan? Jag läste råd om att lyssna på sig själv, inte en massa regler. Det var ca 3-4 min mellan värkarna och jag ringde till slut upp förlossningen. Jag fixade inte att vara klar här längre! Jag behövde smärtlindring! Jag gick in till vardagsrummet och sa "Mamma, nu får du komma upp. Vi ska in till förlossningen!" Det fick lite fart i henne. 

Vi ringde taxi som kom snabbt som en pil. 
Väl inne på förlossningen, ca 04:20 på morgonen, fick jag ännu en gång lägga mig med ctg. Det gjorde olidligt ont, men jag var inte redo för eda eller lustgas (enl. bm). Jag blev tillsagd att slappna av och ge mig hän värkarna, men det var helt omöjligt. Undersökningen visade att jag bara var 2cm öppen och hade lite av tappen kvar. Till slut fick jag något morfinliknande preparat i låret och enl. andra så somnade jag till några timmar. Jag kan inte tro att jag sov helt, och när jag vaknade så var jag fullt öppen, tappen utplånad och innan någon visste ordet av så var krystvärkarna igång. Jag hade tryckt lite redan innan, för jag hade upptäckt att det mildrade smärtan lite. Nu fick jag ställa mig på knä mot den uppdragna huvuddelen av sängen. Det var en skön position och nu kombinerade jag lustgas med vatten; man blir så jäkla törstig. Jag tryckte som in i helvete vid varje värk. Det kändes befriande att få krysta. Sen ville de att jag skulle sätta mig på hälarna, och efter mycket klagan så gjorde jag det. Det kändes inte bekvämt, så nu bad jag om att få lägga mig ner. Jag fick hjälp att komma ner på rygg och sen tog det inte lång tid innan ett skrikande knytte slank ut och lades på mitt bröst. En lila liten krabat som skrek och skrek. Så överväldigande!! Mina första ord var: Du finns ju!! Och sen, när han lugnat sig lite och jag kunnat ta en titt så sa jag: Grattis på födelsedagen. :) Att få ut moderkakan gick på en liten krystning som jag knappt märkte.  

Sen blev det fika, medan Skrutt vägdes och mättes och fick sin första blöja. Min epilepsi var inte glad över sömn- och matbristen. Efter några timmars vila, ett löpande stygn och en snabb avblaskning av min blodiga kropp så fick vi åka upp till spec-BB. :)  

Didrik föddes 2010-02-10, kl. 10:09. Han vägde 3400g och var 51cm lång. Allt var bra, och det känns fortfarande bra. Amningen funkar, även om det blivit några blåsor och sår. Didrik är galen i att tutta, och trots att jag ville vänta så har han fått ta nappen, för att mina stackare ska kunna villa lite mellan målen. 

Igår, fredag, åkte vi hem och det känns skönt att få påbörja vårat liv tillsammans. Min underbara son och jag. :)